I fredagskväll hade vi köpt familjepizza till kvällsmat, det uppskattades, de åt så jag trodde de skulle spricka.
På lördagen åkte vi till pulkabacken, men det var dåligt glid i backen, barnen satt mest och hackade på stora snöklot. Vi bestämde oss för att ta en promenad runt Kyrkviken i Linneryd. Men hjälp vilket klagande och knorrande det blev, "det är så jobbigt att gå, jag orkar inte..." osv. Men när vi kom fram var det is på viken så de kunde "gå runt på isen". Då var det helt plötsligt inte alls jobbigt att gå utan bara roligt. (de två översta bilderna är mobilbilder)
Kyrkviken
Efter många års diskussioner gjordes slag i saken senhösten 1988. Den igenväxta viken (avskild från Linnerydssjön) pumpades tomt. Två pumpar som orkade med 2400 minutliter vardera tömde viken på 129 dagar.
Rensningsarbetet började den 13 oktober 1988 och var klart åtta dagar senare. Redan till jul hade sjöns källådror fyllt viken med sina 40 000 kvadratmeter och som mest tre meters djup.
Det om skönheten. Nu till krämpan. Några år efter restaureringen kom vattenpesten, det vill säga vattenväxten Elodea canadensis som trivs i dammar och förstör dem.
Ännu en gång tömdes viken på vatten och med krattor samlade folk ihop växtslamsor. Det var år 2006. Förhoppningen var att denna satsning räddade viken. Men vattenpesten är tillbaka.
– Man kanske måste rensa en gång till.
Rensningsarbetet började den 13 oktober 1988 och var klart åtta dagar senare. Redan till jul hade sjöns källådror fyllt viken med sina 40 000 kvadratmeter och som mest tre meters djup.
Det om skönheten. Nu till krämpan. Några år efter restaureringen kom vattenpesten, det vill säga vattenväxten Elodea canadensis som trivs i dammar och förstör dem.
Ännu en gång tömdes viken på vatten och med krattor samlade folk ihop växtslamsor. Det var år 2006. Förhoppningen var att denna satsning räddade viken. Men vattenpesten är tillbaka.
– Man kanske måste rensa en gång till.
Vår snögubben har ett riktigt gympapass i trädgården, han tänjer ordentligt åt ena sidan, frågan är om han kommer upp igen och kan tänja åt andra hållet...det kunde han inte för nu har han tappat huvudet.
På kvällen bjöd jag på pannkakstårta...ni vet sån som Pettsson och Findus brukar äta.
På eftermiddagarna har vi haft svenskalektioner vid köksbordet. Vi har tränat på att läsa, skriva ord och lära oss alfabetet. Mycket skratt har det blivit. Det kan bli mycket tokigt när man inte kan.
Min systers hund brukar följa med oss på våra små korta promenader. Här sitter hon fint på bänken vid vår sjö, ingen annan ville sitta där pga. snön.
En tacksam liten matgäst. Nu när det varit så kallt får man inte glömma bort att ge fåglarna mat.






